quinctilis

22% lutning i backen när det var som värst! Vad ska de upp där och göra? Jaja, Simoni och Piepoli lagjobbade sig upp på toppen och spurtslog min idol Schleck. Med den korta notisen lämnar vi ofötrjänt tidigt cykelvärlden för den här gången. Varför kan ingen lära sig uppskatta cyklingen som den ädlaste av sporter?

Hurtbullen på jobbet som springer i samma lag som jag kom in och lämnade över nummerlapp och sånt idag. Hon föreslog att jag skulle försöka hålla tempot uppe i vår lilla grupp. Så nu har jag helt plötsligt blivit uppskriven som lite av stjärnan i laget. Hur långt in i loppet är det läge att säga att jag inte har någon kondis och att jag måste kräkas? Ska jag vända mig om med ångest i blicken och dra en nödlögn om en stukad fotled? Eller ska jag helt enkelt inte dyka upp till starten?

Det sägs ju att dåren lär av sina misstag, medan den vise lär av andras misstag. Så, varsågoda, här får ni en lärdom från en av de värste av dårar: Bluffa aldrig, även om du tror att du aldrig kan bli synad. Om du inte kan räkna på pott-odds förstås. Då kanske man ska bluffa. Men det kan inte jag. Och då skiter sig saker.

Är det inte konstigt att man kan tycka att man har så bra koll på saker som helt plötsligt bara skiter sig fullständigt. Den föregående veckan har kantats av sjukt konstiga händelser. Alla dåliga naturligtvis! Vad gör man åt saken? Jo, man låter en hel helg rinna mellan fingrarna och hoppas på att saker och ting löser sig av sig självt. Herregud, vad improduktivt det ska vara ibland.

Jaja, hursomhelst så är det dags för en giro d'Italia-uppdatering:

Dagens etapp sades vara den värsta i årets upplaga. Och man kan väl hålla med när man såg cyklisternas ansiktsuttryck. Mamma mia, vilka backar!
Piepoli, Ricco (båda från Saunier duval), Parra (från Cofidis) och Perez (från Panaria) kom loss i en utbrytning som varade hela etappen igenom och Piepoli plockade därmed bergatröjan från di Luca. di Luca, Cunego, Simoni, Schleck och grabbarna började jaga tätgruppen, men det var mest Schleck som såg stressad ut. Ricco låg bara några minuter efter i ungdomstävlingen, så det var fara och färde att han skulle bli av med den.

Efter ett tag bröt sig Mazzoleni(!) iväg från gruppen med raketfart och fick en enorm lucka. Ett tag tog han till och med virtuellt över ledningen från di Luca, som svarade sent men kraftfullt i sista backen.Värre var det med Schleck, Cunego och Simoni, som såg ut som om de stod stilla i backen när di Luca trampade ifrån. Oj oj oj, det finns så mycket mer att säga, men det får räcka för tillfället.

Imorgon är det vilodag och tro mig, det behövs. Jag har suttit på helspänn i flera dagar nu och behöver verkligen vila ut.

Här kommer en liten giro d'Italia update från gårdagens etapp så här i kölvattnet av alla andra italienska framgångar:

Danilo 'il Killer' di Luca visade tänderna och fullständigt exploderade uppför bergen i gårdagens etapp. Han har nu möjlighet att plocka alla tröjor (utom den vita förstås). Imponerande! Damiano 'il Speed-trap' Cunego såg ut som ett spöke i ansiktet, men lyckades bita ihop och kämpade sig hjälpligt i mål till sist. Gilberto 'il Pancy' Simoni var väl den av huvudkonkurrenterna som såg ut att kunna hänga på 'il Killer' när han drog iväg, men även han fick se sig avhängd i mördarbackarna. Vem ska nu kunna stoppa di Luca? Fortsättning följer i dagens stenhårda bergstempo. Mumma!

Jag har fått en ny favorit i cykelsporten nu när Ivan 'il Not-quite-as-good-as-Armstrong-or-Ullrich' Basso inte är med oss längre. Eller två favoriter, om man ska vara noggrann. Cykelsportens svar på fotbollens bröderna Laudrup och musikens Milli Vanilli: Andy 'il Brian' och Frank 'il Michael' Schleck. Andy har lagt beslag på den vita ungdomströjan och var i princip den ende som lyckades följa med i di Lucas tempo uppför backarna. Vilket framtidslöfte! Riktig 'il Gotland'-klass på det. Den andra brorsan har presterat hyggligt i CSC-tröjan med en 3:e-plats i ProTour 2006, och det sägs att han kan bli ännu bättre. Wow!

För övrigt anser jag att det är hög tid för Paolo 'il Titanium-hip-replacement' Maldini att lägga dobbarna på hyllan. Snart blir han tvungen att flåsa runt med stödstrumpor istället för benskydd och loafers med broddar istället för fotbollsskor. Har han inte plågat fotbollsvärlden tillräckligt nu?

Och för er som undrar: Hushållsost is the only way to go! Jag har dragit i mig 1 kg på tre dagar. Den är ju så god och matig.

Efter att en arg läsarstorm blåst sönder telefonväxeln fullständigt är nu Veckans Djur tillbaka på tapeten. Det ska väl erkännas att planerna med att ta bort Veckans Djur var lite av en PR-kupp. Däremot så kvarstår beslutet att lägga ner jongleringsskolan.

För övrigt hänvisar jag frågor som rör nya svenska ord och svårförstådda begrepp till Google och Wikipedia. Det här är ingen frågelåda eller ett forum för generationsklyftor!

Nu tillbaka till vardagsbetraktelserna:

Det ringde en tant till mig idag och frågade efter Mats. Hon kunde mitt mobilnummer och mitt gamla hemnummer utantill. Lite läskigt, tycker jag. Har jag ett alter ego som är 55 år och bor i radhus tillsammans med sin fru och sina två barn? Hon har ringt förut och det riktigt kusliga är att hon alltid ringer när det är fullmåne. Det är några frågor som jag vill ha svar på: Hur ofta är jag Mats? Hur gamla är mina barn? Och hur ser min fru ut?

Happy?

Nyklippt och sommarfin! Jag har varit på den exklusiva salongen Hair Crew. Inte att förväxlas med Uppsalas motsvarighet Hair Team. Helena (min frisör) hävdade bestämt att det var en mycket exklusiv och dyr salong. Lite skämtsamt frågade jag henne om hon tyckte att jag hade hamnat rätt. Då sade hon att jag kanske skulle pröva den lite mindre exklusiva salongen på ovanvåningen. Som att inte jag osar av exklusivitet och elegans, liksom. Jaja, trevligt hade vi i alla fall trots det lilla klavertrampet.

Efter mycket tjat och tjafs har jag nu gett efter. Det blir väl jongleringskurs ändå då. Så: välkomna till Calles interaktiva jongleringsskola Bubble Bobble Juggle Joggle! Vi kommer gå igenom momenten stegvis och dag för dag. Så försök hänga med. Och glöm inte att öva.

Steg 1: Bolla lite med en boll, eller nåt.

217 kilometer kvar. 216 kilometer kvar. 215 kilometer kvar.
Smärtan i benen och i kroppen var i det närmaste obeskrivlig. Det närmaste jag kommer som påminner om känslan skulle vara den där övningen när man sitter med böjda knän och med ryggen lutad mot väggen. En kilometer tog dryga två minuter att cykla. Prova benövningen i två minuter. Sitt sedan kvar och tänk att det bara är 500 minuter kvar.

Jag stannade och sträckte ut var 15:e kilometer. Cykeln slängde jag i diket och jag slet ut vattenflaskan ur stället. 2 varv i en cirklel med 5-meters radie, 3 klunkar vatten och 1 dextrosol. Sedan bar det av igen. Dextrosolen varade nästan exakt 2 kilometer in på nästa etapp. Fasta rutiner blev mitt sätt att ta mig framåt.

Solen värmde och gräset lyste grönt. Valborgsfirande ungdomar sjöng mitt lov när jag slutkörd rullade igenom det lilla samhället. En sönderrostad bil med svart bolmande rök ur ett avgasrör med en innerdiameter på 20 cm smattrade förbi. Så det var Flen, glassens förlovade land.

Två etapper senare rullade jag in i Katrineholm. Väg 57 hade övergått i 55:an och skyltarna åt andra hållet pekade mot Uppsala. Det kändes som en evighet sen. Två rondeller och mer gräs. Uppförsbackar och fulla ungdomar. Katrineholm sätter jag aldrig min fot i igen.

Söderut, med vinden i ryggen. Norrköping låg nu endast 4 etapper bort. 4 etapper och 3 viloperioder. Sedan ungefär 4 etapper till Linköping. Totalt 8 etapper och drygt 100 kilometer kvar. Varje avverkad kilometer var nu mer än en procent av den kvarvarande sträckan. Och var 150:e meter var en procent av den pågående etappen. Under hela resan var jag trots allt svårmod vid gott mod och synnerligen målinriktad och jag fördrev tiden med räknelekar och taktfast skrålsång. Cat Stevens (numera Yusuf Islams) "Father and Son" förärades, men även "Swimming, swimming in my swimming pool" och Aquas "Barbie Girl" var populära.

Bara 100 kilometer kvar. Åtminstone trodde jag det. För föga anade jag då det som skulle komma att hända. I Norrköping. Mitt eget Waterloo.