quinctilis

Vägen mot Norrköping var bred och rak. Uppförsbackarna var långa, men inte lika branta som förut. Medvinden gjorde att jag flög fram i 35 km/h i uppförsbackarna. Jag såg ljust på framtiden och började rent av tro att jag skulle orka hela vägen. Detta till trots så brände det i benen vid minsta ansträngning; en känsla som jag vant mig vid. Smärtan malde, men försköts till de mindre upplysta delarna av sinnet. Jag tillät mig ändå inte att känna mig för optimistisk, för så fort jag tänkte på den återstående sträckan slogs jag till marken av trötthet och utmattning. Jag hade enbart avståndet till nästa vila i huvudet.

2 varv i cirkeln, 3 klunkar vatten och 1 Dextrosol citron. Sista vilan innan Norrköping. Jag skulle klara det! 5 kilometer senare rullade jag söderut längs väg 55 och trafiken ökade påtagligt. 200 meter framför mig delade vägen upp sig. Jag skulle fortsätta längs väg 55, var det tänkt. 50 meter innan vägen delades fick jag syn på en välbekant grön skylt halvt dold bakom vegetationen vid vägkanten. Herregud, skulle jag åka ut på motorvägen? I ren panik väjde jag bort från 55:an och tog av mot höger, in mot stan. Efter att ha snirklat mig igenom ett industriområde på små cykelvägar var jag så äntligen i Norrköping.

Jag stannade till och tog fram mitt utskrivna kartblad över centrala Norrköping. Höger i första rondellen, höger i andra rondellen och rakt fram i tredje rondellen. Det här skulle inte bli några problem alls. Jag stoppade på mig kartan, klickade i pedalen och trampade igång. Höger, höger, rakt fram. Över Motala Ström och sedan vidare mot Linköping. Inga problem!

Jag svängde höger i första rondellen. Jag svängde även höger i andra rondellen. Sedan fortsatte jag rakt fram i väntan på den tredje rondellen, lycklig över att återigen snart få vara ute ur stadstrafiken. Någon tredje rondell kom aldrig. Men mig gjorde det inget. Jag hade väl sett fel på kartan. Vindriktningen och solen sade mig att jag till synes var på väg i rätt riktning. Så småningom glesnade det mellan husen, villorna förbyttes till små sommarhus och åkermarken tog vid. Färden gick västerut och jag hade inte längre vinden i ryggen. Det gick inte fort, men kilometrarna tickade obönhörligt.

15 kilometer från Norrköping
Fortfarande inga vägskyltar som indikerade avståndet till Linköping. Inte till någon annan ort heller, för den delen. Vart var jag någonstans? Hur långt hade jag kvar att åka? Och varför hette vägen jag cyklade på Gamla Finspångsvägen? Frågorna var många och jag letade febrilt efter svaren. Till slut såg jag två cyklister komma farande i motsatt riktning. Jag tog ett raskt beslut och kastade mig genom trafiken och lyckades precis hinna fram för att stoppa dem.

- Är det här vägen till Linköping?
Frågan var djärv och jag var tvungen att erkänna min dumhet när den mer tystlåtne cyklisten flinande pekade på en stolpe vid vägkanten. En vit skylt satt 2 meter upp på stolpen märkt "Gamla Finspångsvägen".
- Nej, det här är vägen till Finspång, halvskrattade den mer talföre av dem fram efter en stunds tystnad.
- Helvete! Vart ligger vägen till Linköping?
- Häng på oss, så kan vi visa vart du ska svänga av, sade han med en skämtsamt medlidsam ton i rösten.
- Tack, det vore snällt, svarade jag uppriktigt tacksam och svängde runt med cykeln samtidigt som jag stilla funderade på två frågor: Hur mycket för långt hade jag åkt? Och hur skulle jag någonsin kunna hänga med i deras tempo med mina förstörda lår?