quinctilis

Otaliga gånger har jag förbannat mig själv för mina dumma beslut, men aldrig har smärtan skurit så djupt. En kallt brinnande smärta ända in i märgen. En oändligt lång väg till Golgata med skärselden brinnande i benen och en galnings målmedvetna, men hopplöst glanslösa, ögon.

Resan tog sin början i Uppsala och vägen till Märsta genomfördes perfekt. Klipp i benen och bra utväxling i cykeln. De 37 kilometrarna flög undan och asfalten forsade fram under fötterna. Väl i Märsta löste jag biljett till Södertälje och tänkte att det här med att cykla är ju en barnlek.

1 timme och 21 minuter senare klev jag stelbent av på perrongen i Södertälje hamn. 22 klapprande steg nedför trappan och sen bar det iväg igen. 2 kilometer norrut innan jag insåg att nästa anhalt, Järna, låg söderut. Väl på rätt väg fortsatte resan med självsäkra tramp. Järna låg bara 10 kilometer bort, men det var här jag insåg att 10 kilometer är en hel mil. Och en mil tar lång tid att cykla.

Genom Järna och ut på 57:an västerut mot Katrineholm. Hur lång tid kunde det ta? Det skulle bara vara att trampa i 3 timmar och sen skulle jag vara framme. Första vägskylten visade Katrineholm - 90; Flen - 69. Strax därefter högg det till i låren i en uppförsbacke. Fortsättningsvis använde jag enbart en växel: uppförsbackeväxeln. Och uppför gick det. Allt som oftast. Jag drog mig till minnes tenorarian från Händels messias och mässade högljutt otaliga gånger:

"Every valley shall be exalted, and every mountain and hill made low, the crooked straight, and the rough places plain"

Jag förbannade varje uppförsbacke. Och jag förbannade mig själv. Och jag förbannade min oförmåga att cykla. Timmarna gick. Backarna växte. Och benen värkte. 220 kilometer kvar. 219 kilometer kvar. 218 kilometer kvar. Avståndet krympte, men Linköping kändes allt mer avlägset.