Via Dolorosa (IV)
Den första frågan besvarades tämligen omgående, då en av cyklisterna vände sig om och frågade hur jag kunde ha cyklat 15 kilometer åt fel håll utan att märka nåt. Att ha cyklat totalt 3 mil i onödan när det enda som håller hoppet uppe är att hoppfullt räkna ned kilometrar känns naturligtvis fruktansvärt tungt. Här stod den fortsatta färden och vägde på en mycket fin våg. Skulle jag istället för att svänga av mot Linköping försöka ta mig till stationen och parkera mig på Linköpingspendeln? Eller skulle jag trots missödet plåga mig vidare på cykel? Det som hindrade mig från att ta tåget var tanken på att jag ändå skulle behöva cykla 15 kilometer. Och då kunde jag ju lika gärna cykla lite till.
Frågan om hur jag skulle kunna hänga med i de två andra cyklisternas mördartempo besvarades först 15 kilometer senare, när de skickade iväg mig på en slingrig cykelväg. Jag tackade för hjälpen, vinkade slött till avsked och slängde mig i gräset vid sidan av cykelvägen så fort jag var utom synhåll. Helt slutkörd drack jag upp det sista av vattnet och proppade munnen full med hasselnötter.
Efter att ha rosslat på marken i fosterställning i 5 minuter bestämde jag mig för att rulla vidare på den inslagna vägen. Den ene av cyklisterna jobbade i Linköping och kunde bestämt säga att det var 48 kilometer att åka. Äntligen hade jag ett exakt avstånd till målet. Jag uppskattade avståndet från hans referenspunkt till mitt slutmål till 5 kilometer, så totalt hade jag 53 kilometer kvar. 4 etapper, 3 viloperioder och 2 timmar.
Jag körde fel några gånger på cykelvägarna, men kom så småningom ut på Linköpingsvägen. Vattnet var slut och törsten gjorde sig påmind. Halvvägs stannade jag vid en bensinmack och köpte en Festis apelsin. Den brände på mina spruckna läppar, men vätskan var välbehövlig. Efter det stoppet var den återstående delen av resan en kavalkad av euforiska tankar och det var med ett brett leende som jag cyklade in i Linköping. Sista knixarna genom staden, nyckeln i låset och "Father and Son" på repeat. Jag var äntligen hemma. 12 timmar, 270 kilometer och 650 gram nötmix senare.
Frågan om hur jag skulle kunna hänga med i de två andra cyklisternas mördartempo besvarades först 15 kilometer senare, när de skickade iväg mig på en slingrig cykelväg. Jag tackade för hjälpen, vinkade slött till avsked och slängde mig i gräset vid sidan av cykelvägen så fort jag var utom synhåll. Helt slutkörd drack jag upp det sista av vattnet och proppade munnen full med hasselnötter.
Efter att ha rosslat på marken i fosterställning i 5 minuter bestämde jag mig för att rulla vidare på den inslagna vägen. Den ene av cyklisterna jobbade i Linköping och kunde bestämt säga att det var 48 kilometer att åka. Äntligen hade jag ett exakt avstånd till målet. Jag uppskattade avståndet från hans referenspunkt till mitt slutmål till 5 kilometer, så totalt hade jag 53 kilometer kvar. 4 etapper, 3 viloperioder och 2 timmar.
Jag körde fel några gånger på cykelvägarna, men kom så småningom ut på Linköpingsvägen. Vattnet var slut och törsten gjorde sig påmind. Halvvägs stannade jag vid en bensinmack och köpte en Festis apelsin. Den brände på mina spruckna läppar, men vätskan var välbehövlig. Efter det stoppet var den återstående delen av resan en kavalkad av euforiska tankar och det var med ett brett leende som jag cyklade in i Linköping. Sista knixarna genom staden, nyckeln i låset och "Father and Son" på repeat. Jag var äntligen hemma. 12 timmar, 270 kilometer och 650 gram nötmix senare.
Kommentarer
Postat av: Janne
Men du, vad var syftet med den där resan egentligen. Varför valde du att cykla hela vägen?
Postat av: Quinctilis
Det fanns egentligen inget syfte. Det var en av de saker jag förbannade under resan. Varför, varför, varför?
Men nu, så här 5 dagar senare, skulle jag kunna tänka mig att göra det igen.
Postat av: mange
Då kan du väl cykla Linköping-Uppsala imorgon. Å sen tillbaks igen samma dygn. Eller varför inte springa hela vägen. Närå, det var grymt starkt gjort av dig. Imponerande.
Trackback
