Otroligt trött
Och jag upprepar: Laktation ligger helt enkelt inom däggdjurens fysiologiska räckvidd! Prova gärna amning i samband med intag av alfalfa, blåväppling och kardbenedikt. Det sägs stimulera mjölkproduktionen.
Till er som tvivlar, betänk följande (hämtat från amningsartikeln):
"Varför känner vi inte till att män kan amma?
Därför att det är tabu. Om en man har för stort intresse i sina barn så blir han misstänkliggjord och kan till och med anklagas för att vara pedofil. Men amning är väl inte sexuellt? Och varför skulle kvinnor få ha ensamrätt på det?
Det är helt enkelt dags att visa att män också kan ge sina barn samma närhet som kvinnor. Tänk vilken befrielse det skulle vara att se David Beckham amma sitt barn offentligt!"
Ja, tänk vilken befrielse! Tänk er hela Real Madrids läktare fulla med skrikande, barbröstade, ammande pappor. Och David Beckham springades på planen med sonen fasttejpad på ryggen med ett böjligt sugrör kopplat till vänster bröst.
Och till de som fortfarande tvivlar citerar jag återigen professor Diamond:
"Eftersom ingen pratar om det så får folk en felaktig bild av att det endast skulle existera i extremfall, när det i själva verket har förekommit i årtusenden. Intressant nog så är män som ammar beskrivna både i Bibeln och den judiska Talmud."
Bibeln, hörni! Bibeln! Och Talmud! Kan det bli mer vetenskapligt?
Så, nu några visa ord till er pappor därute som så gärna vill, men inte vågar på grund av samhällets normer. Kom ihåg att vi kämpar för någonting större än oss själva här.
• Stressa inte. Amning är ett samspel mellan far och barn. Ni behöver tid att lära känna varandra.
• Låt barnet suga så ofta och så länge det vill (ju oftare du ammar, desto mer mjölk bildas).
• Håll barnet tätt intill, så att det får ett bra grepp om bröstet och inte bara bröstvårtan.
• Tänk positivt, lita på din amning!
Snöig söndag
Vem är det som pluggar och pluggar men aldrig blir klar? Jag har lite koncentrationssvårigheter just nu. Kanske beror på min begynnande diabetes, eller att jag aldrig har läst en så tråkig rapport förut. Hur som helst, det senaste avbrottet kom av att jag inte höll med författaren som hade antagit att en stokastisk variabel var normalfördelad. Jag tog fram min miniräknare och kom till sist fram till att man antagligen kunde normalapproximera variabeln, men att det statistiska värdet av uträkningen var väldigt lågt.
Resultatet av beräkningen beskrev ungefär att medelvärdet av antalet äpplen i 3 skålar fulla med äpplen med stor sannolikhet var medelvärdet av äpplena i de 3 skålarna. Tyvärr handlade det bara om en liten tabell i ett 50-sidigt dokument och det tog mig ungefär 3 timmar att komma fram till, men det känns väldigt bra att jag redde ut det.
Och jag ska inte klanka ner på rapporten som troligtvis är mer än dubbelt så bra och omfattande som min kommer bli. Men det känns skönt att se att man kan klara exjobbet utan att ha stenkoll på statistiken.
Och till sist så vill jag bara tillägga att Kim Hartman i allra högsta grad lever även om man kan behöva lyssna på live-sändningarna ganska länge för något livstecken. Jag är nästan lika säker på det som att män kan producera bröstmjölk (jag citerar den välkända professorn Jared Diamond: "Laktation ligger helt enkelt inom däggdjurens fysiologiska räckvidd") och att Ronaldo var med i brasilianska truppen i VM 1994. Ibland kan det kanske vara svårt att hålla isär begreppen så jag summerar vad som hänt i snookervärlden: Paul Hunter, tyvärr död. Kim Hartman, fortfarande i livet.
Snö i Linköping
På måndag är det då slutligen dags. Jag har försökt fundera ut vad jag ska ta med mig för matlåda utan att riskera att se dum ut. Jag kommer ihåg första gången jag tog med mig mat till skolan. Jag tror att jag hade med mig spaghetti och köttfärssås. Men det spelade inte så stor roll. Vad folk, eller åtminstone jag, minns var min enorma matlåda. Det misstaget gör jag inte om igen, kan jag säga. Nej, med en normalstor matlåda med ätbart innehåll drar man inte till sig uppmärksamhet i för stor utsträckning. Vilken tur att jag då har tagit med mig normalstora matlådor.
Klockan 08:00 ska jag börja, är det sagt. Det är om 40 timmar ungefär. Nu är det dags att plugga klart ordentligt så jag vet på ett ungefär vad jag ska pyssla med.
Var är mitt kaffe?
Jag vill även passa på att utropa ett spontant hurra för Kim Hartman, allas vår hjälte! Jag har tittat lite på snooker på Eurosport och den mannen vet hur man kommenterar! Att låta tystnaden tala brukar vara kommentatorers stora problem, men Kim behärskar det helt perfekt! För alla som inte känner till Kim Hartman rekommenderar jag starkt att slå på Eusosport och beundra en helt ny era vad gäller kommentering. Jag tror banne mig att domaren säger mer än Kim under en sändning. Respekt Kim!
Another day in paradise
Idag har jag dessutom pratat lite mer med vår litauiska utbytesstudent. Hon verkar trevligare nu och jag glänste naturligtvis med mina enorma kunskaper om Vilnius och Klaipeda. Det lät ungefär så här:
- Well, I have been to Klaipeda once. We were stopped on the boat by guys with machine guns. Then we went by bus to Vilnius. It was nice.
Strålande, eller hur? Men hon kom varken från Klaipeda eller Vilnius utan från nåt annat ställe som jag har glömt vad det heter. Så jag struntade i det och fortsatte att prata om Vilnius:
- I have eaten a rabbit in Vilnius. It was good. And the university was very old.
Sen visste jag ju inget mer om Litauen, så då blev det tyst. Jag funderade ett tag på att prata om lituaiska idrottare, men misstänkte att vi antagligen skulle glida in på dopning och sånt, så jag lät bli. Det kan vara känsligt sånt där. Sen var maten klar och vi gick in på rummen. Ganska lyckat, säger jag. Jag kan det här med att umgås.
Acklimatiserad
Min espressobryggare har inte kommit än. Jag får nog ringa till espressomania och fråga vad de håller på med. Jag menar, kaffe är ingenting man sölar med. Jag vill ha min maskin nu! Jag har till och med vart på posten här i närheten och frågat om de hade något paket till mig. Han ville inte svara på det utan bad mig återkomma med ett kollinummer eller nåt. Vad är det för system? Han kan väl söka i sin lilla dator och se om det finns nåt eller inte. Det var inte direkt nån kö eller nåt. Det kan ju dessutom vara så att brevbäraren har försökt lämna en avi till mig innan jag flyttade. Då ligger ju paketet och väntar på mig utan att jag vet om det. Men jag suckade bara lite lätt och gick därifrån.
Annars är jag nu helt klar med att packa upp. Jag har lokaliserat sopnedkastet, som för övrigt är ett grönt rör som sticker upp ur marken utanför huset. Mycket smidigt, men kanske inte så miljövänligt. Men man brukar väl säga att allt ändå blandas i magen. Kanske är det samma sak med sopnedkast. Det verkar så i alla fall.
Jag har även hunnit med att leta upp en schysst cykelväg till jobbet. Eller som engelsmännen säger: I have been out reconnoitering. Jag lyckades hitta till jobbet efter att ha tagit en omväg genom stan. Sedan bestämde jag mig för att ta den enligt kartan närmaste vägen hem. Genom skogen! 45 min och en väldigt lerig cykel senare kom jag hem. Skogsvägar kan uppenbarligen bara försvinna även om de finns utmärkta på kartan. Så nu håller jag mig till asfalterade och upplysta gator. Det blir nog bättre så.
Linköping, here I come!
Whihii, nu är man här!
Jag är skitnöjd med rummet och de få korridorare jag har mött verkar trevliga. Då undrar man kanske varför jag sitter instängd på rummet och bloggar när jag borde vara ute och umgås med grannarna. Skynda långsamt säger jag! Man får inte stressa vänskap. Sen sa en av dem jag träffade att de inte brukar umgås så mycket med varandra i korridoren. Trist, tyckte jag, som hade sett fram emot att inte sitta själv på rummet 24 timmar om dygnet i ett halvår. Men man får väl skaffa kompisar på annat sätt, antar jag. Kanske ska börja med nån idrott. Jag tycker ju om innebandy, så nåt sånt kanske man kan hitta.
Nu laddar jag med lite CSI för att få in känslan inför mina dagar som kriminaltekniker. Jag för nogsamt anteckningar och iakttar deras pipetteknik och generella jargong. Jag skulle vilja se en av deras MALDI-TOF masspektrofotometrar. För att inte tala om mjukvaran. Man stoppar liksom in ett färggrant prov i en svart liten designad burk kopplad till en enorm svart bildskärm där resultaten zappas upp direkt när någon hacker trycker lite på tangentbordet. Och resultaten är dessutom redan utvärderade. Tänk om man hade de resurserna. Jag tror att hälften av världens totala årsproduktion av molekylärbiologisk grundforskning skulle kunna göras klart i deras labb på några timmar. Varför jobbar de inte lite hårdare?
Anyway, nu är det dags att roffa åt sig ett skafferi och några finfina hyllor i kylskåpet. Man kanske träffar på nån korridorare samtidigt. Vem vet?
Skinnad på allt jag äger och har!
Packningen går framåt och jag har börjat rensa så smått i köket. Det visade sig att jag har rätt mycket ströbröd. Det är inte så konstigt att jag har ströbröd över. Jag menar, när använder man ströbröd egentligen? Har man en gång köpt ströbröd så lär man ju ha så det räcker hela livet. Det konstiga är att jag har köpt ströbröd överhuvudtaget. Och att jag uppenbarligen fyllt på förråden rätt måga gånger är ju ännu konstigare! Och naturligtvis är alla förpackningarna öppnade. Jag kanske går och handlar i sömnen ibland. Vem vet? En annan sak som jag har i överflöd är muskotnöt. På burk, alltså. Malen. Men varför köper man hem flera burkar? Skumt. Men hur som helst: om nån är intresserad av helt onödiga torrvaror så kan det löna sig att höra av sig innan jag åker. Jag verkar ha det mesta.
Ett hav av saker
Nu har jag börjat packa. Jag har rivit ut mina saker ur hyllor och garderober och numera ligger de utspridda på golvet i vardagsrummet. Nu börjar en hård gallringsprocess. Jag har redan packat två banankartonger fulla med kursböcker och annat trevligt. Mycket av det som ligger på golvet kommer slängas, en hel del kommer arkiveras och resten ska med till Linköping.
Jag hittade min gamla blå-röda ballonggris i garderoben. Jag gjorde den på lekis och den har fortfarande inte imploderat. Ser man på: ingenjör redan då! Men ska jag ta med den? Jag kan väl ändå inte slänga den, va? Lika lite som jag kan slänga min stensamling och mina skruttiga femkamps-pokaler. Nä, den åker nog ner i nån låda tills nästa utgallringsprocess.
Ett annat problem med flyttningen är hur mycket köksgrejer jag ska ha med mig. Sil känns lite överdrivet, men durkslag måste man väl ha? Och hur gör man med glöggkoppar och annat? Just nu känns det som att jag kommer vara mycket hård när jag gallrar. Man vill ju inte ha rummet fullt med köksgrejer och man får nog inte plats med så mycket annat än mat i utrymmena i köket. Kanske en kastrull, en stekpanna, stekspade, pastaslev, några tallrikar, några glas och lite bestick. Och ett durkslag!
Köpt!
Hoppas bara att leveransen inte går för fort, eftersom jag har skickat den till min Linköpingsadress. Det känns som att det kan bli trubbel om jag har otur. Men hur som helst: den här espressomaskinen kommer revolutionera mitt liv i Linköping. Kaffe på rummet och jag behöver inte ens slabba med kaffesump och annat trams. Underbart! Nu fattas bara en micro och en minikyl så blir jag helt självförsörjande. Men det går ju i och för sig emot allt jag har planerat om att skaffa mig vänner och sånt. Så det blir nog bara espressomaskinen. Och man kanske kan bjuda korridorskompisarna på kaffe också.
Jag har inte börjat packa än, men snart är det dags har jag tänkt. Lunchen idag tog mycket längre tid än jag hade planerat och sen fastnade jag lite framför TV:n. Det här med att vara ledig får verkligen tiden att gå. Speciellt när man har massa grejer att fixa.
Igår kom jag att tänka på torskarbetet. Jag slogs av tanken att jag hade kunnat använda bloggtiden till att skriva arbetet istället så skulle jag nog vara klar snart. Men å andra sidan är det nog inte där skon klämmer. Tid har jag nog haft under de här två åren. Så det måste vara nåt annat. Kanske att jag inte vill ha poängen eller nåt. Vad vet jag. Jag ska ta mig en rejäl funderare på när jag ska skriva klart i alla fall.
Sex dagar kvar
Gårdagen blev helt ok till slut. Klippningen gick fint, lunchen blev bra men packningen uteblev. Såret i näsväggen börjar läka så smått tror jag, men det känns fortfarande rätt skumt.
Jag tror att jag ska bege mig ut på nätet och betälla hem en espressomaskin också. Efter att jag har lagt upp en budget förstås.
Saxhelvete!
Den nya veckan tar form. Hoppas det inte fortsätter så här.
Det här har hänt hittills:
I natt innan jag gick och lade mig bestämde jag mig för att klippa näshåren. Inte så glamoröst kanske, men när man ska till frissan är det väl nödvändigt? Jag har fått för mig att frisörer ser allt och då kan man ju inte komma och se ut som en slusk. Anyhow, när jag nästan var klar slant jag med saxen och fixade ett rätt djupt jack rakt in i vänstra näsväggen. Härligt! Blodet forsade och jag spenderade nästföljande halvtimme med att förbanna mig själv och saxen. Sedan slutade det blöda och jag somnade.
Dagens fortsatta nöjen: Frisörtid klockan 12, lunch på stan direkt efteråt och sedan lär det bli lite packning och annat. Det ska förstås bli skönt att börja jobba sen, men just nu är det helt underbart att vara ledig! Så nu måste jag nog duscha för att vara på topp inför klippningen. Ska man förresten tvätta håret samma dag som man klipper sig? Man vill ju att frisören ska tvätta håret åt en, men man vill ju samtidigt inte komma dit med skitigt hår. Svårt, tycker jag. Jag brukar tvätta håret samma dag och sedan säga att jag inte tvättat det på ett tag. Jag tror hon genomskådar det, men det gör inte så mycket.
Ny vecka, nytt liv
Den här veckan kommer kantas av åtaganden. Släpvagn ska bokas, håret ska klippas, böcker ska packas och hylla ska köpas (kanske). Det enda som är bra med att ha mycket att göra är att tiden går. Jag tror att det kommer visa sig att jag har satt igång med packandet alldeles för sent och trots att det är en vecka kvar till flytten har jag börjat få lite av flyttandets motsvarighet till resfeber. Flyttfeber kanske?
Jag funderar lite på om man ska ta med sig en blombukett eller nåt till min frisör. Det är ju trots allt sista gången hon klipper mig och på nåt sätt ska man väl visa sin uppskattning tycker jag. Eller så räcker det med den hutlösa summa som jag har betalat vid varje klippning under årens lopp som bevis för min uppskattning. Ja, det gör det nog. Ett knippe tulpaner för 29,90:- gör nog varken till eller från.
Jag har fortsatt att fundera lite på min teori kring guds vara eller icke vara. Jag ska inte trötta eventuella läsare med ett utvidgat resonemang kring detta, men jag står fast förankrad vid mina logiska resonemang. Frågan som återstår nu är hur jag ska lyckas nå ut med mitt budskap. Hittills har teorin endast mötts av lama gäspningar och tvivel. Jag tror att det är dags att ta till domedagspiskan och snärta till lite så att folk lyssnar. Vakna, syndare, ty räkenskapens dag är inne! Eller nåt.
Under ytan
Av och an har jag vankat i en febersjuk tillvaro och de gånger då klockan faktiskt rört sig framåt har det varit med en olidligt långsam hastighet. Orsaken är naturligtvis att jag och Kristina inte längre är tillsammans. And that's all I have to say about that!
Men nu ser jag fram emot nya äventyr i Linköping där det framför allt gäller att skaffa sig nya kompisar. Hur gör man det? Det var så länge sen nu så jag knappt minns hur man umgås.
Jag har desperat sökt i min omgivning efter handfasta tips och klatschiga öppningsfraser och så sakteliga börjar den otäcka sanningen träda fram.
Det står fullständigt klart att man måste bjuda på sig själv. Men är det inte enklare att bjuda på ägodelar? Kan man inte köpa sig vänskap? Ju mer jag tänker på det inser jag förstås att jag inte har råd.
Och då återstår bara det desperata alternativet:
Likt en fattig njurdonator i klorna på kapitalismens monster kommer jag tvingas bjuda på det enda jag verkligen äger; mig själv. Vad händer om de jag bjuder kalasar på min själ och sedan kastar de blodiga trasorna på vägen bakom sig? Är det värt det? Det återstår att se.
Jag avslutar med en dikt, eller mer en samling tankar, skrivna och tänkta under en av mina tyngre stunder:
Under ytan
krossad av stål
drunknad i tjära
förtärd av eld
Att längta är att sörja,
att leva är att dö.
Upp, upp, upp, måste upp!
Till ytan.
Fest i dagarna tre!
Partiklarna studsar hjälpligt och håller sig fogligt i lådan. Underbart! Det visade sig vara ett teckenfel som gjorde att de stack iväg och ett pyttefel i en algoritm som gjorde att de accelererade. 2 tecken behövde ändras, men felsökningen tog 2 timmar. Men nu är det klart och inlämnat.
Nu stundar tenta på onsdag och sedan är förhoppningsvis den värsta surdegen hittills bakad.
Nästa projekt: torskarbetet!
Jag har fått skjortor inköpta av min privata shoppare och jag är mycket nöjd. Ikväll är det fest och då gäller det ju att man har något fint på sig. Kanske en skjorta, en kofta och en slips. Nu fick jag det att låta som att jag bestämmer själv vad jag ska ha på mig, men det är förstås Kristina som har valt vad jag ska ha på mig ikväll. Det brukar bli bättre då.
Konstiga krockar
Jag är trött, för övrigt. Jag måste nog sova lite innan jag sticker ikväll. Och imorgon är det julblot på Polisen. Jag har hört att julblotet är det man pratar om på dagarna fram till nästa julblot. Med andra ord gäller det att hålla sig i skinnet.
Esaias Tegnér och jag
Åter till dagordningen:
Jag har skrivit på kontrakt på ett studentrum i Ryd. Härligt... NOT! Eller, jag vet inte. Det kanske blir jättebra. Hursomhelst: inflyttning 15 jan.
Programmeringen går utmärkt och vi hade ett riktigt genombrott i måndags när vi lyckades skriva skräckmetoden "evaluera". För att sammanfatta problemet: vi slog ihop alla programmeringsproblem vi stötte på framför oss och lade in dem i den sista metoden vi skulle skriva. Det ledde till att evaluera-metoden blev enorm. Två for-loopar i en if-sats i en for-loop i en for-loop. Spaghetti-kod har aldrig varit vackrare! Idag ska vi förhoppningsvis knyta ihop säcken och skriva en exekveringsmetod. Kul, va?
Tillbaka till verkligheten
Nu är det i princip jul och jag har inte köpt en enda julklapp än. Usch! Och inte har jag kommit mig för att skicka kaffe till England heller, men det ligger i röret kan jag lova. I slutet av veckan ska det ut och shoppas. Om ni önskar någonting särskilt är det nog läge att säga till nu innan jag sticker ut på stan.
I januari flyttar jag till Linköping, vilket säkerligen kommer innebära fler poster i bloggen. Ska det bli studentrum igen eller lyckas jag leta upp nån att bo hos? I nuläget har jag bara ett direktnummer till en handläggare på Linköpings studentbostäder och 7 ködagar i bostadskön. Inte illa kan man kanske tycka, men om man jämför med mina 2100 ködagar i Uppsalas bostadskö och att jag trots det ändå inte får det jag skulle vilja ha hamnar sakerna i ett nytt perspektiv. Men man måste ju börja på noll och jobba sig uppåt.
I övrigt är det fullt upp. Jag har äntligen börjat programmera och nu ska poängen plockas. Tanken är att jag ska skapa en behållare full med syre och väte. Jag ska, inte helt olikt Gud, skapa vatten. Vi får se hur det blir, men förhoppningsvis är det klart till jul.
Universum - det största slutna systemet
Men kan en allsmäktig skapare av Universum påverka händelserna i det slutna systemet? Svaret kan vara ja, men då förlorar skaparen kontrollen av systemet, eftersom han själv blir en del av ett nytt system. Skaparen är alltså inte längre allvetande. Om skaparen inte påverkar systemet, behåller han sin makt över systemet såtillvida att han känner till framtida händelser, men han har då ingen möjlighet att påverka händelserna och kan alltså inte förmedla kunskaper om framtiden till element i systemet.
Slutsats: Om Universum skapats av en högre allsmäktig makt, kan denne inte kommunicera med oss som ingår i systemet utan att förlora sin status som allsmäktig. Frågan om det finns en allsmäktig Gud blir då irrelevant, eftersom han ändå inte har någon möjlighet att påverka händelserna i det system han har skapat.
Att påverka ett slutet system
Om jag skapar ett slutet system där jag själv ej ingår, har jag från den tid då systemet startas ingen möjlighet att påverka förloppet. Det enda som jag kan påverka är begynnelsevillkoren. Detsamma gäller vid simulering av systemet. Förändringar av olika parametrar under simuleringen motsvarar liknande ingrepp i det studerade systemet.
Ett system där jag själv ingår kan inte simuleras perfekt inifrån systemet, då graden av komplexitet som krävs för att simuleringen ska bli perfekt måste vara högre än eller lika med systemets och detta kan naturligtvis inte uppbådas inuti systemet. Alltså kan jag inte simulera framtida händelser om jag själv befinner mig i systemet.
Dock kan en approximativ prognos göras. Denna måste då dessutom ta hänsyn till min vetskap om framtiden i det ögonblick prognosen görs. Detta leder till ett utav två möjliga alternativ:
1. Simuleringen visar en falsk framtid för att styra mina val till den sanna framtiden.
2. Simuleringen misslyckas då min vetskap om framtiden påverkar mina val och därigenom också framtiden. En oändlighetsloop för att kompensera för detta inleds och simuleringen kraschar.
Oavsett vilket utav de två alternativen som genomförs misslyckas simuleringen då en sann framtid aldrig kan förutsägas.
