quinctilis

Tystnaden bryts! Nu är jag på väg upp från djupen igen efter några veckors vemod.
Av och an har jag vankat i en febersjuk tillvaro och de gånger då klockan faktiskt rört sig framåt har det varit med en olidligt långsam hastighet. Orsaken är naturligtvis att jag och Kristina inte längre är tillsammans. And that's all I have to say about that!

Men nu ser jag fram emot nya äventyr i Linköping där det framför allt gäller att skaffa sig nya kompisar. Hur gör man det? Det var så länge sen nu så jag knappt minns hur man umgås.
Jag har desperat sökt i min omgivning efter handfasta tips och klatschiga öppningsfraser och så sakteliga börjar den otäcka sanningen träda fram.
Det står fullständigt klart att man måste bjuda på sig själv. Men är det inte enklare att bjuda på ägodelar? Kan man inte köpa sig vänskap? Ju mer jag tänker på det inser jag förstås att jag inte har råd.
Och då återstår bara det desperata alternativet:
Likt en fattig njurdonator i klorna på kapitalismens monster kommer jag tvingas bjuda på det enda jag verkligen äger; mig själv. Vad händer om de jag bjuder kalasar på min själ och sedan kastar de blodiga trasorna på vägen bakom sig? Är det värt det? Det återstår att se.

Jag avslutar med en dikt, eller mer en samling tankar, skrivna och tänkta under en av mina tyngre stunder:

Pinad av vind
krossad av stål
drunknad i tjära
förtärd av eld

Att längta är att sörja,
att leva är att dö.

Upp, upp, upp, måste upp!
Till ytan.