Linköping, here I come!
Whihii, nu är man här!
Jag är skitnöjd med rummet och de få korridorare jag har mött verkar trevliga. Då undrar man kanske varför jag sitter instängd på rummet och bloggar när jag borde vara ute och umgås med grannarna. Skynda långsamt säger jag! Man får inte stressa vänskap. Sen sa en av dem jag träffade att de inte brukar umgås så mycket med varandra i korridoren. Trist, tyckte jag, som hade sett fram emot att inte sitta själv på rummet 24 timmar om dygnet i ett halvår. Men man får väl skaffa kompisar på annat sätt, antar jag. Kanske ska börja med nån idrott. Jag tycker ju om innebandy, så nåt sånt kanske man kan hitta.
Nu laddar jag med lite CSI för att få in känslan inför mina dagar som kriminaltekniker. Jag för nogsamt anteckningar och iakttar deras pipetteknik och generella jargong. Jag skulle vilja se en av deras MALDI-TOF masspektrofotometrar. För att inte tala om mjukvaran. Man stoppar liksom in ett färggrant prov i en svart liten designad burk kopplad till en enorm svart bildskärm där resultaten zappas upp direkt när någon hacker trycker lite på tangentbordet. Och resultaten är dessutom redan utvärderade. Tänk om man hade de resurserna. Jag tror att hälften av världens totala årsproduktion av molekylärbiologisk grundforskning skulle kunna göras klart i deras labb på några timmar. Varför jobbar de inte lite hårdare?
Anyway, nu är det dags att roffa åt sig ett skafferi och några finfina hyllor i kylskåpet. Man kanske träffar på nån korridorare samtidigt. Vem vet?
