quinctilis

Nu börjar jag känna mig som hemma. Första dagen blev lite jobbig, eftersom jag inte hann till affären innan de stängde. Katastrof! Eftersom jag är för lat för att ställa mig och laga middag det första jag gör när jag kommer till en ny stad så fick jag gå och hungra i några timmar innan jag somnade in. Nåväl, jag vaknade i alla fall dagen efter och gick och handlade. Det fina är att jag nästan ser matbutiken från mitt fönster. Mycket behändigt bara man ser till att lära sig öppettiderna.

Min espressobryggare har inte kommit än. Jag får nog ringa till espressomania och fråga vad de håller på med. Jag menar, kaffe är ingenting man sölar med. Jag vill ha min maskin nu! Jag har till och med vart på posten här i närheten och frågat om de hade något paket till mig. Han ville inte svara på det utan bad mig återkomma med ett kollinummer eller nåt. Vad är det för system? Han kan väl söka i sin lilla dator och se om det finns nåt eller inte. Det var inte direkt nån kö eller nåt. Det kan ju dessutom vara så att brevbäraren har försökt lämna en avi till mig innan jag flyttade. Då ligger ju paketet och väntar på mig utan att jag vet om det. Men jag suckade bara lite lätt och gick därifrån.

Annars är jag nu helt klar med att packa upp. Jag har lokaliserat sopnedkastet, som för övrigt är ett grönt rör som sticker upp ur marken utanför huset. Mycket smidigt, men kanske inte så miljövänligt. Men man brukar väl säga att allt ändå blandas i magen. Kanske är det samma sak med sopnedkast. Det verkar så i alla fall.

Jag har även hunnit med att leta upp en schysst cykelväg till jobbet. Eller som engelsmännen säger: I have been out reconnoitering. Jag lyckades hitta till jobbet efter att ha tagit en omväg genom stan. Sedan bestämde jag mig för att ta den enligt kartan närmaste vägen hem. Genom skogen! 45 min och en väldigt lerig cykel senare kom jag hem. Skogsvägar kan uppenbarligen bara försvinna även om de finns utmärkta på kartan. Så nu håller jag mig till asfalterade och upplysta gator. Det blir nog bättre så.