quinctilis

Det har börjat klia i mina bordshockeyfingrar igen. Jag slängde ut mina uttjänta bord när jag flyttade och sedan dess har ingenting varit sig likt. Men i och för sig är min nuvarande bostadssituation inte direkt lämpad för bordshockey. Men ibland vaknar jag mitt i natten efter att ha förlorat en jämn SM-final mot Hans Österman och tänker att det kunde ha varit sant. Om jag bara fått fortsätta spela. Jag tror att jag ska köpa in ett bord till korridoren. Men nä, amatörerna här skulle nog ha sönder det direkt.

Jag har bestämt mig för att det är dags att ta steget från underground-bloggare och försöka nå ut till den breda massan. Jag tror att jag måste skaffa en vinkel som folk verkligen kan relatera till. Någonting som berör. Någonting att älska. Jag ska börja skriva om mode. Och Hollywood-slisk. Känn på den, Ebba! The game is on.

Till att börja med kan jag erkänna att jag haft sönder inte mindre än tre par byxor under den senaste veckan. Två har jag suttit så mycket på så de blivit helt utnötta i häcken. Det tredje paret slet jag manligt sönder på ett lerigt trampnav på väg till jobbet. Jag verkar ha samma problem med byxor som Britney har med trosor.

Och kom ihåg, girls: aldrig mer än tre spinningpass i veckan för då blir rumpan för muskulös. Och det vill vi väl inte, eller hur girls? För då kan vi inte gifta oss rikt. Eller hur, girls?

Har aldrig förstått det där med nät-sarkasm. What's the point, liksom? Det är ju inte direkt svårt att maskera sarkasm på nätet. Nä, mycket svårare i verkligheten då, tycker jag. Jag, som även är känd som sarkasmens mästare. Jorå.

Idag ska jag för övrigt laga mat. Känn på den! Så kom inte och säg att mitt liv är innehållslöst. Käkade förresten samma lunch idag som jag gjorde igår. 2 småpizzor. Jag måste nog variera mig lite. De börjar titta konstigt på mig i lunchrummet.

Ja, då fick man vara miljonär för en dag. Jag får tacka för alla trevliga samtal. Tänka sig vad lite pengar kan göra för kompiskretsen. Det visade sig dock att 46702 andra också hade 11 rätt. Men dessutom hade jag ju 3 rader med 10 rätt. Allt inräknat resulterade det i härliga 76:- på kontot. Kanske den sämsta utdelningen för 11 rätt jag sett. Mumma!

Jag ringde nog dessutom upp hela vinsten på Verona under melodifestivalen. Ni vet, hon med den gula klänningen som slutade vid naveln. Skitbra tycker jag. Låten alltså förstås. Skamligt egentligen hur man kan få gå klädd så. Är det modernt? Ska det vara snyggt? Nä, fy!

Almtuna förlorar mot Nyköping, Valencia spelar lika mot Inter och mina pengar rinner mellan fingrarna. Då händer det som jag aldrig trodde skulle kunna hända. Jag går och vinner på Stryktipset! Stryktipset! Och eftersom jag tippat system blev det vinst på ALLA 8 raderna! Och plötsligt är man miljonär!

Jaha, vad ska jag göra nu då? Dra mig tillbaka som nybliven miljonär och leva på räntan kanske. Eller, ännu bättre, satsa allt på nr 13 i helgens dagens dubbel kanske? Nä, jag ska nog köpa mig nåt fint. En semla kanske. En semla av GULD!

Nä, nu ska jag gå och sola mig i glansen från min pengabinge. Mallorca nästa, kanske? Nån som ska med?

Ja, då ska vi testa det här med att interneta på tåget. Ingen åksjuka än i alla fall. Jag sitter på ett sånt där high-tech tåg med 2 våningar. Naturligtvis hamnade jag på övervåningen. Men det är inte så farligt och utsikten är magnifik. Östgötaslätten en fredageftermiddag. Härligt, lantligt, underbart!

Jag spelar bilspelet med mig själv för att fördriva tiden. Dum som jag var tänkte jag att jag inte behövde ta med mig någonting annat än datorn, eftersom man alltid kan roa sig med datorn. Men som vanligt är ju sånt som normalt är kul aldrig lika roligt när man är tvingad.

Jag har snart skrivit klart bakgrundsdelen av exjobbet. Tänkte faktiskt förena nytta med nöje och skriva lite på tåget. Håller man på att bli en sån där kostymnisse som måste multi-taska för att hinna med? Nä, tror inte det. Långt ifrån kostym just nu faktiskt. Värmetröja -90 och ett par jeans.

Shit, nu kommer konduktören. Over and out!

Nu har det då slutligen hänt. Jag glömde hela veckans ranson av matlådor framme över natten. Men skam den som ger sig. Idag lagade jag exakt lika mycket av samma sak igen. Och nu står matlådorna i kylen och svalnar istället för på bänken. Så att det inte händer igen.

Och ingen annan i korridoren kunde förbarma sig över mina stackars matlådor igår. Trodde de att det var meningen att de skulle stå där över natten? Anyway, det känns som att jag ändå mest får skylla mig själv i det här fallet.

Annars har det inte hänt så mycket. Sovit en del. Är trött nu igen. Måste hålla mig vaken till ikväll. Det är dags för Valencia att vinna på bortaplan. Mot Inter. Har inget förtroende för Inter och dessutom ger Valencia 4,60 i odds. Folk verkar överskatta Inter verkar det som. Eller är det tvärtom?

Inget nytt idag egentligen. Sov bort större delen av gårdagen. Sov bort större delen av helgen. Fortfarande trött. Ska nog inte sova så mycket.

Det hände rätt mycket på jobbet idag i och för sig. Konstigt egentligen hur lite det behövs för att någonting ska skita sig så mycket. Men, som jag brukar säga: Ibland skiter sig saker! Så är det bara.

Det var ett tag sen jag var inne på det där med religion kom jag på. Har inte riktigt haft sinnesnärvaro nog att fördjupa mig. Tror att det är avsaknad av badkar som medfört det. Det verkar finnas ett samband mellan religiösa insikter och mormorshud.

Wayne Rooney i skägg förresten. Katastrof! Baby-face har blivit Hairy-baby-face. Vill inte ens slänga in en bild på det för att det är så fult. Nä, nu är det Champions League alldeles strax. Allt på Manchester United förstås. Man måste ju spela på Henke!

Tanken med lördagen var att jag skulle lära känna mina korridorspolare lite bättre. Därför föreslog jag att vi skulle ha nån form av tillställning igår. De flesta som jag pratat med under veckan var positiva och sa att de också skulle tycka det var bra. Fint, sa jag. Då säger vi så. Klockan sju kanske?

Klockan sju på lördagen sitter jag på mitt rum och småsvettas. Var i helvete är alla? Efter att ha gått på härligt fluffiga rosa framgångsmoln hela veckan kom verkligheten ikapp och drog en benknäckande rallarsving rakt i ansiktet. Man kan känna sig rätt dum ibland, men jag tror nog inte att det är mycket som toppar den känslan just då. Som kronan på verket träffade jag på en av de få svenskarna i korridoren. När jag frågade vad han skulle göra under kvällen sa han "Ja, jag ska ju inte vara här i alla fall. Jag hatar utbytesstudenter.". Ok, nice! Fin inställning!

Men, tur att det finns nån normal här i alla fall. Min litauiska granne drog med mig till en annan korridor och jag fick fira det kinesiska nyåret, den litauiska nationaldagen och en födelsedag på samma gång. Jag har nog aldrig sett så många utbytesstudenter på samma gång förut. Och jag kan ju lova att de utbytesstudenterna var mycket trevligare än genomsnittssvensken.

Jag satt i soffan och omkring mig satt 10 tjejer och tjattrade om ointressanta saker. Bara tanken på att ge mig in i diskussionen gav mig gåshud. Tankarna börjarde vandra och blicken blev glasartad. Så som den brukar bli när jag är trött, seg och ointresserad. Framför mig låg ett hopvikt kexchokladpapper. Jag ägnade mig åt att vika ihop det under den första delen av fikarasten. Nu låg det där på bordet framför mig och jag letade efter en ursäkt att ta upp det och vika upp det igen så att jag fick något att göra. Det finns de som säger att en man som viker ihop godispapper är sexuellt frustrerad. Och kanske är det så. Men sådana tankar hade jag inte då. Jag ville bara se sysselsatt ut.

Då hände det plötsligt. Likt en kylig natt som plötsligt exploderar i en skimrande gryning över ett frostklätt höstlandskap. Ni vet, en sån där underbart vacker morgon, när hela världen ser ut att stå i brand. Samtalet bytte karaktär. Jag minns inte hur det skedde, bara att jag var innerligt tacksam. Kanske var det ett gudomligt ingripande. Kanske var det menat att det skulle hända. Kanske var det för att en ny tjej slog sig ner vid bordet.

En av tjejerna tog upp att hon precis varit nere i polisernas cafeteria och köpt en kopp te och en kopp kaffe. Varför vet jag inte. Det finns gratis kaffe och te på enheten. Kanske är kaffet där nere godare. Men jag fick reda på att det i cafeterian jobbar folk som arbetstränar. Tjejen med kaffet sade att hon tycker att de är lite loja och ser allmänt dumma ut. Oj, tänkte jag då, här var vi frispråkiga. Men jag sade ingenting utan lät hennes kommentar sjunka in. De andra runt bordet tänkte nog ungefär som jag och verkade tycka att det var en smula överdrivet att klaga på utvecklingsstörda. Tystnaden lade sig som en våt yllefilt över bordet.

Efter en tid som kändes som en evighet tog en av tjejerna mod till sig och utbrast: "Ja, var hittar de de där egentligen?" Hon menade säkert väl, men hennes kommentar fick de flesta andra runt bordet att skruva oroligt på sig i väntan på att nån skulle bryta av. De väntade på att någonting, vad som helst, skulle ta de ut ur den återvändsgränd som några av deras kamrater försatt dem i. De väntade på en frälsare.
Några sekunder gick och jag sade: "De är nog ex-jobbare."

Så få ord och så enkelt, men ändå så fullkomligt rätt. Det var repliken som var rolig och som samtidigt fick alla att känna sig så där härligt varma och trygga, precis som det ska vara. Ett förlösande skratt utbröt som smittade av sig till bordet intill, trots att de inte hört vad som sagts. Men kanske förstod även de? Kanske tog de till sig orden och kände värmen stråla från vårt bord. Kanske, bara kanske, tog de också del av den fullständiga lycka som är livet. Efter en tid blev det åter tyst. Det fanns liksom inget mer att säga. Allt som behövt sägas var sagt.

Vi har aldrig pratat om det som hände oss alla den dagen. Men jag vet att de, liksom jag, bär med sig minnena från det som hänt inombords och att de alltid kommer minnas den stunden. Då, när de var lyckliga och kunde glädjas utan att behöva tänka på livets vedermödor och dagliga åtaganden. Ja, det var utan tvekan mitt främsta ögonblick hittills på enheten.

Jaha, då var min tid som spelmissbrukare över. Pengarna är slut och jag har klippt alla band med Arsenal. Bolton snubblade naturligtvis in kvitteringen i den allra sista skälvande sekunden. Som att de inte visste att mitt liv som gambler var över i och med det. Ibland kan människor verkligen vara hänsynslösa.

Jag drog mitt första skämt runt fikabordet idag. Ett av mina bästa någonsin faktiskt. En blandning av självironi och lyteskomik. Och vilken timing sen! Det var till och med några som försökte sig på några misslyckade spin-offs på mitt skämt. Det brukar ju vara min roll! Nu känns det som att jag är på väg in i gänget.
Jag har annars känt mig rätt utanför på fikarasterna eftersom de vanligaste topicsen är smink, kläder och hur fantastiskt det är att föda barn. Men nu känner jag att jag har börjat smälta in. Häromdagen sa jag till och med att jag tycker att Magnus Carlsson är söt. Och jag tycker faktiskt det! Jag tror nästan själv att jag blivit kvinna. Tur att jag har en Y-topp i min DNA-profil som bevis om nån skulle säga nåt. Tror jag ska stoppa utskriften i innerfickan så att jag alltid har den med. Just in case.

Yes! Så har man då tagit det riktigt stora steget in i vuxenvärlden. Jag har äntligen blivit spelberoende. Jag sällar mig därmed till de riktigt stora inom idrotten: J-O Waldner och Torgny Mogren! Jag tror att jag ska sälja min snyfthistoria till Expressen. Eller Amelia. Äh, vem försöker jag lura. Jag säljer till högstbjudande.

Jag har bestämt mig för att vara trendsetter och vara först in i Gattaca-samhället. Jag måste klippa mig. Ska skaffa en sån där härligt slimmad snedlugg. Och en lika slimmad mörkgrå kostym. Och en lägenhet i ett stort betongkomplex med en incinerator. Och en fåtölj som man kan åka omkring i. Eller en rullstol. Eller en fåtölj som ser ut som en rullstol. Det ska bli riktigt fint det.

Sen såg jag att ReliaGene anställer folk. Men om man ska flytta till USA vill man väl ge sig på de riktigt stora fiskarna tycker jag. Applied Biosystems, med andra ord. Förstår inte att de inte har ringt än. De spelar svårfångade antar jag. Men vill de spela spel, så ska inte jag vara sämre. Jag ska inte säga ett knyst. Så får vi se hur länge de står ut. Jag tror de ringer snart. Snart så. Jag ger de lite tid bara. Snart.

Nu har det äntligen hänt! Jag har blivit profilerad. Jag har tagit ett steg närmare GATTACA-samhället! Jag kommer behöva skrubba mig med sandpapper varje morgon för att inte lämna spår. Det visade sig i alla fall att jag har rätt hög heterozygotigrad. Det får jag väl tacka mina snälla obesläktade föräldrar för. Det känns rätt bra att veta att min inavelskoefficient är ganska låg. Gattaca gick på TV häromdan förresten. Mycket bra film. Synd bara att de har snott min idé. Snabbscanning av genomet för identifiering är framtiden. Det är ju det jag alltid har sagt!

Jag kom att tänka på min gamla Pingu-dagbok. Undrar var den är. Och vad det står i den. Jag såg ett Pingu-avsnitt på TV för ett tag sen förresten. Är Pingu en tjej- eller en killpingvin? Och varför säger de aldrig nåt i serien? Och hur gör pingviner för att trumpeta med näbben?

Nä, nu ska jag gå och blasta GATTACA-sekvensen så får vi se vad som dyker upp.

Ja, inte kan man väl göra allt?

Idag ska jag försöka hinna med att tvätta, handla, diska, laga mat och kolla på TV. Jag funderar lite på vilka av sysslorna jag ska prioritera. Jag kanske ska göra en lista. I vanliga fall ser jag det inte som någon belastning att titta på TV eller att sitta vid datorn, men idag känns det tvunget, eftersom tanken på en kväll som enbart består av husliga bestyr känns mycket obekväm.

Idag var några killar från ett ledande bioteknikföretag på besök på jobbet. De skulle rodda lite med mjukvaran till min metod. Jag fick nöjet att hjälpa till och passade på att försöka ställa så många frågor som möjligt för att verka intresserad. Jag försökte hinta lite om min idé utan att avslöja för mycket och det verkade som att de höll med om att det är framtiden. Härligt, va? Sen fiskade jag lite efter hemlig info kring deras R&D-avdelning, men där var det locket på. De tog min e-mail i alla fall. Förhoppningsvis hägrar det jobb.

Tvätta lär ju komma högt upp tror jag. På listan, alltså. Jag har redan lagt ut tvätten på golvet. Det är mycket tvätt. Och på golvet kan den ju inte ligga hur länge som helst. Två dygn räcker tycker jag. Äta mat måste jag ju också. Och som en naturlig följd av det måste jag då handla, diska och laga mat. Och titta på TV måste jag ju av ovan nämnda skäl. Jaha, det gick inte att slippa undan någon av sysslorna. Ångesten äter upp mig inifrån. Dags att sätta igång. Over and out!

Jaha, då har man impulsköpt en ny dator också. En bärbar Sony Vaio. Känns helt underbart.

Tyvärr har jag även dragit på mig en ny förkylning. Illa! Jag har gått runt som en snigel på jobbet idag och lämnat spår efter nysningar och droppande näsa. Tur att man har munskydd, så att inte helt plötsligt vätskemängden i nåt rör fördubblas. Apropå rör så invigde jag pipettummen idag. Jag fick säkert pipettera typ 10 gånger. 15 mikroliter här och 2 mikroliter där. Otroligt svårt för motoriken det där måste jag säga.Tryck, flytta, släpp. Tryck, flytta, släpp. Riktigt svårt det där med pipettering.

Jag har jobbat vidare lite på min idé. Hittills har jag bara hittat fördelar och det verkar som tidigare nämnts som att tekniken redan finns. Det har dessutom visat sig att möjligheterna är oändliga. Varför ringer inte Affymetrix för? Jag misstänker att det finns lite skygglappar i branschen. Think outside the box, dammit! Och Mange: få med Kári på tåget så kör vi. Vi kanske ska ha nån som kan det där med ekonomi också. Jag litar inte riktigt på dina bristfälligt tagna FEK-poäng.

Ja, när man har tillgång till en egen blogg på www.blogg.se så får man också tillgång till IP-adresser på de som skriver inlägg. Kul va, Mange? Men jag skulle inte gå så långt som att säga rikspucko. Byfåne räcker, tycker jag.

Mitt kit har inte exploderat över Linköping än, men jag har spånat vidare lite på min revolutionerande idé. Här kommer en sammanfattning över de fantastiska forensiska tillämpningarna:
Man kommer, förutom att otroligt säkert få fram en otvivelaktig jämförelseprofil, kunna skapa en fantombild av en person enbart med hjälp av några enstaka DNA-molekyler från personen. Egenskaper som hårfärg, ögonfärg och hudfärg kommer att vara relativt enkla att läsa av, medan mer komplexa drag som längd, benstruktur och andra signalement kommer kräva en betydande datamängd för att utläsa.
Mer kan jag nog inte säga i nuläget. "Patent pending!", som Homer Simpsom skulle ha sagt.
Anyway, med anledning av detta utlyser jag nu en tjänst: jag behöver en bioinformatiker/programmerare som kan framställa tillräckligt kraftfull mjukvara för att hantera enorma datamängder och stora databaser. Jag kan även behöva ett nätt litet starta eget-bidrag. Nån som är villig?

Ju mer jag tänker på det, desto mer förvånad blir jag över att metoden inte redan är ute på marknaden. Varför har ingen gjort det här tidigare? Hmm, det får mig även att glida in på lite mer dystra tankar. Kan det vara så att det finns en annan anledning till att det inte gjorts? Har jag missat nåt? Nä, så kan det väl inte vara, va?