quinctilis

Jag satt i soffan och omkring mig satt 10 tjejer och tjattrade om ointressanta saker. Bara tanken på att ge mig in i diskussionen gav mig gåshud. Tankarna börjarde vandra och blicken blev glasartad. Så som den brukar bli när jag är trött, seg och ointresserad. Framför mig låg ett hopvikt kexchokladpapper. Jag ägnade mig åt att vika ihop det under den första delen av fikarasten. Nu låg det där på bordet framför mig och jag letade efter en ursäkt att ta upp det och vika upp det igen så att jag fick något att göra. Det finns de som säger att en man som viker ihop godispapper är sexuellt frustrerad. Och kanske är det så. Men sådana tankar hade jag inte då. Jag ville bara se sysselsatt ut.

Då hände det plötsligt. Likt en kylig natt som plötsligt exploderar i en skimrande gryning över ett frostklätt höstlandskap. Ni vet, en sån där underbart vacker morgon, när hela världen ser ut att stå i brand. Samtalet bytte karaktär. Jag minns inte hur det skedde, bara att jag var innerligt tacksam. Kanske var det ett gudomligt ingripande. Kanske var det menat att det skulle hända. Kanske var det för att en ny tjej slog sig ner vid bordet.

En av tjejerna tog upp att hon precis varit nere i polisernas cafeteria och köpt en kopp te och en kopp kaffe. Varför vet jag inte. Det finns gratis kaffe och te på enheten. Kanske är kaffet där nere godare. Men jag fick reda på att det i cafeterian jobbar folk som arbetstränar. Tjejen med kaffet sade att hon tycker att de är lite loja och ser allmänt dumma ut. Oj, tänkte jag då, här var vi frispråkiga. Men jag sade ingenting utan lät hennes kommentar sjunka in. De andra runt bordet tänkte nog ungefär som jag och verkade tycka att det var en smula överdrivet att klaga på utvecklingsstörda. Tystnaden lade sig som en våt yllefilt över bordet.

Efter en tid som kändes som en evighet tog en av tjejerna mod till sig och utbrast: "Ja, var hittar de de där egentligen?" Hon menade säkert väl, men hennes kommentar fick de flesta andra runt bordet att skruva oroligt på sig i väntan på att nån skulle bryta av. De väntade på att någonting, vad som helst, skulle ta de ut ur den återvändsgränd som några av deras kamrater försatt dem i. De väntade på en frälsare.
Några sekunder gick och jag sade: "De är nog ex-jobbare."

Så få ord och så enkelt, men ändå så fullkomligt rätt. Det var repliken som var rolig och som samtidigt fick alla att känna sig så där härligt varma och trygga, precis som det ska vara. Ett förlösande skratt utbröt som smittade av sig till bordet intill, trots att de inte hört vad som sagts. Men kanske förstod även de? Kanske tog de till sig orden och kände värmen stråla från vårt bord. Kanske, bara kanske, tog de också del av den fullständiga lycka som är livet. Efter en tid blev det åter tyst. Det fanns liksom inget mer att säga. Allt som behövt sägas var sagt.

Vi har aldrig pratat om det som hände oss alla den dagen. Men jag vet att de, liksom jag, bär med sig minnena från det som hänt inombords och att de alltid kommer minnas den stunden. Då, när de var lyckliga och kunde glädjas utan att behöva tänka på livets vedermödor och dagliga åtaganden. Ja, det var utan tvekan mitt främsta ögonblick hittills på enheten.