quinctilis

"Man måste föreställa sig att det är möjligt tills det är uppenbart att det är för sent." Jaha, Kristina? Vad ska man göra sen då?

Nu är handen spelad, spelet avgjort och förnedringen total.
Utblottad och naken brottades jag ensam i massan av kroppar med min ångest. Ångesten är ju det sista som överger människan sägs det. Och kanske stämmer det. Men det fanns en tid då jag fortfarande trodde på seger. En tid då hoppet fortfarande brann och då mina motståndare bävade för mina taktfasta steg.

Jag bestämde mig tidigt innan loppet att satsa på mental psykning för att tagga mig själv och för att sänka mina motståndare. Den biten bestod i att lojt titta på uppvärmningen från sidan och att ställa mig lite passivt vid starten med händerna i fickorna. Som att man inte brydde sig liksom och hade gjort det här tusentals gånger. Jag tror till och med att jag gäspade lite sådär nån minut innan starten.

Med andra ord valde jag djärvt att satsa allt på en hand istället för att lägga mig och acceptera den relativt låga förnedringsnivån som det innebär att ligga på rygg i regnet med ett plågat ansiktsuttryck med ena handen runt vristen. Ni vet, som fotbollsspelare gör när de är överspelade. Nä, istället bestämde jag mig för att explodera från start i ett vålsamt tempo. Tyvärr ledde mitt psykkrig endast till att jag hamnade rejält efter i starten. Men en kilometer in i loppet hade jag sprungit förbi och ifrån mina konkurrenter. Jag hade vind i seglen och livet lekte. Floppen kom och jag satt och väntade på att fylla min hålstege.

För er pokertokar därute, så kan man som tidigare antytts likna händelseförloppet vid en stundom välspelad hand i poker. Jag valde att gå all in med mina kort, trots att jag visste att motståndarnas händer var bättre. För är det något jag har lärt mig så är det att man aldrig ska syna med den sämsta handen. Och jag var ju redan "pot commited". Tyvärr gällde ju det även mina motståndare som efter en kort stunds övervägande synade.

Jag fick aldrig träff på min hålstege. Verkligheten kröp ikapp, först sakta, men sedan snabbare och snabbare. Till sist, efter drygt 4 km, hoppade den upp och grep ett kraftigt livtag runt mig och drog mig ned i en ångest så djup att endast Strindberg under sina värsta opierus kunnat föreställa sig mina kval. Några hundra meter senare susade motståndarna förbi och resten av loppet blev kvalfyllt. Handen var spelad, stian var skurad och locket var lagt på brunnen. Jag hade inget mer att ge.

Med stapplande steg vacklade jag till sist in i mål och jag blev påprackad min medalj och min t-shirt, långt efter att mina motståndare med lätta steg trippat fram de sista kilometrarna. "Medaljer är till för vinnare", sade jag föraktfullt till den 12-åriga flickan som delade ut medaljerna. Hon tittade frågande på mig. Hon kanske inte hörde. "Men jag tar gärna en t-shirt. Finns de i large?"