quinctilis

Då har jag sprungit mina 5 snabbaste kilometer någonsin. Jättedumt egentligen.
Det hela började som en lugn joggingtur i fin natur. Jag sträckte ut benen och lyssnade på fågelkvittret. Men efter några hundra meter flåsade det i nacken och en kille i mer sofistikerad löparutrustning än jag ven förbi. Som brukligt är när jag blir omsprungen ökade jag tempot och hängde på. Efter 1 kilometer brände det i benen och magen knöt sig. Och astmarosslet var i full gång. Vad killen framför tänkte vet jag inte, men han måste ha hört mig flåsa där bakom. Så han ökade takten. Och som brukligt är, när den som sprungit om mig ökar takten för att dra ifrån, ökade jag också takten.

Varvet i skogen är 2,5 km. Han ville springa ett varv till. Det ville inte jag. Men han var först och höll lite i taktpinnen. Så jag bet ihop och följde efter in i skogen igen. Vid det laget hade jag tappat all känsel i benen och synfältet hade minskat till en suddig dimma. När det var 500 meter kvar av det andra varvet drog jag upp en långspurt. Det gjorde han också. Och han drog naturligtvis ifrån. När jag kom tillbaka till cykeln stod han och stretchade mot ett träd, till synes oberörd. Jag log ett ansträngt leende och såg honom påbörja sitt tredje varv i spåret. Jag kräktes en skvätt när ingen såg och cyklade hem.