quinctilis

The eagle has landed. Flygplan har aldrig riktigt varit min grej. Jag vet inte om det är det där med höjden eller att man oroar sig för att piloten har 4.2 promille i blodet, men jag har svårt att slappna av på flyget. Det brukar sluta med att jag med vita knogar håller krampaktigt i armstöden. Landningen är kanske det värsta. När planet hoppar och skuttar och marken alltid ser ut att närma sig lite för fort.

Men numera har jag alltid Parisresan att tänka tillbaka på. Det kunde vara värre, liksom. Totalt mörker endast upplyst av en kavalkad av blixtar. Ett plan som knakar och kränger. Regnet forsar över fönsterrutorna. Skrikande människor med spypåsar i händerna. En del gråter. En del skriker ut sin ångest när planet kränger till och viker sig som en banan. Kraftiga vindstötar sliter planet ömsom åt höger, ömsom åt vänster. Jag har blickan fäst längst fram i flygplanskroppen. Ibland pekar nosen uppåt. Ibland nedåt. 170 arma själar sitter livrädda ombord på detta dödens plan. Jag sitter förstenad som i en bubbla. Svetten droppar från mina vita knogar och tårarna rinner ner för mina livlösa kinder. Det sista som händer är att planet gör en störtdykning ner mot marken. Ett unisont skrik från passagerarna följs av en våldsam smäll. Planet studsar mot marken, kastas upp ett tiotal meter i luften och slår sedan hårt och skoningslöst mot landningsbanan. Piloten återfår kontrollen över planet och påbörjar inbromsningen. Krampen i händerna släpper och bubblan vidgas. Vi har landat.