quinctilis

Skitväder och bråda dagar brukar betyda juletid. Tyvärr ser det inte ut att ljusna framöver, med ett möjligt undantag för väderomslag. Stress, stress, stress! Jag kom inte ihåg att det tog sån tid att bara umgås! Men jag antar att det bara är att bita ihop och gilla läget.

Jag ligger redan efter i den nya kursen och Kristina och jag har haft vårt första gräl. Det låter nog i och för sig värre än vad det är och jag tror att jag snart är tillbaka på banan igen. Imorgon är det lab och på kvällen ska jag åka ut på landet och hälsa på Kristina. Jag tror att jag ska spela så där härligt urban som Fredrik Lindström ungefär. Observera lantlivet liksom. Kanske ska dra till med en sån där dryg kommentar om hur stora kossor ser ut på nära håll eller att man får ett annat perspektiv på livet när man ser kroppsarbete utföras på riktigt och inte bara på film.

Jag har börjat säga att jag snart är färdigutbildad präst till folk som frågar vad jag pluggar. Det intresserar mycket mer än att börja en utläggning om den egentliga nyttan med fermentationskammare och ytplasmonresonanssensorer. Den vanligaste reaktionen är "Jaha, vad roligt! Jag är konfirmerad!" när jag förklarar att jag hela tiden har haft ett brinnande intresse för att lindra smärta och psykiskt lidande. Folk verkar tycka att det är viktigt att visa sin egna religiösa övertygelse och man får ett rejält övertag när man diskuterar moral- och etikfrågor. En tydlig iakttagelse är att en präst verkar kunna smita undan med vilken extrem åsikt som helst om man framlägger den med ett allvarligt, men fromt, ansiktsuttyck. Jag bävar inför den dagen då jag stöter på en teologistuderande kollega. Då får nog uttrycket "run away" en helt ny innebörd!