quinctilis

På begäran (ska inte avslöja från vem, med det kanske är uppenbart) kommer nu en utläggning om hur underbar Kristina är.
Var ska jag börja?

Jag får väl börja med det första jag kommer ihåg:
En charmig tjej med ett glatt humör.

Efter att fullständigt gjort bort mig inför henne, hennes kompis och halva Norrlands nation bröt jag ihop och misströstade. Loppet kändes kört.
En vecka senare såg jag henne igen av en slump. Vacker som en dag och med humöret i behåll.
Jag såg till att skaffa inside information om när hon skulle vara på Norrlands nästa gång och efter att ha setts som hastigast ett par gånger fick jag till slut mod i barm. Jag klämde fram en ynklig förfrågan om vi kunde ses nån gång. Jag har sällan varit så nervös och tafflig. Motvilligt tackade hon nja.

För att komma tillbaka till ämnet vill jag säga att ingen gjort mig så konstigt nervös förut. Rädslan att misslyckas gör sig fortfarande påmind och varje gång jag säger nåt dumt blir jag rädd att hon ska inse att jag inte är riktigt rätt. Undrar om det kommer att gå över någon gång.

Ju mer jag tänker på henne, desto mer tycker jag om henne.

Det finns mycket mer att säga, men det sparar jag till henne.